Är just hemkommen från jakten på en ny telefon. Är det något jag hatar (förutom städningen då) så är det alla elektronikbutiker. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att titta på elektronikprylar men det värsta är nog att åka runt till de olika kedjorna och jämföra. Jämföra modeller och priser. I hate it! Men ibland får jag offra mig, som nu när vi står utan telefon. Denna scen utspelade sig i en av butikerna. P är personal, J är jag....
P - Vad vill du kunna göra med telefonen?
J - Ehhm... Ja, ringa.
P - Jomen, alltså vill du kunna skicka sms?
J - Från min hemtelefon? Nej, det behövs inte. Jag har en mobil.
P - Okej, den här modellen har 25 ringsignaler, upplyst display, telefonbok för 100 nummer och väckarklocka.
J - Ojdå, ja... Den verkar ju fin, men jag vill verkligen bara kunna ringa.
P - Den här rosa skulle säkert passa dig bra. Tjejig och mycket enkel.
J - Ok, tack för hjälpen, jag kollar runt lite själv...

Men hjälp. Bara för att jag inte ville köpa den dyraste modellen tog han mig för värsta snåljåpen och visade mig den tjejigaste och billigaste telefonen. Tack och hej leverpastej. Där blev det inget köp. Jag åkte vidare och hittade tillslut en telefon. Så nu kära vänner kan ni nå oss även på hemnumret!

I väntan på att tvätten ska bli klar käkar jag lite lunch. Idag blev det bakad potatis med skink och purjolöksröra. När jag och min syster var mindre och ensamma hemma brukade vi alltid göra denna röran. I och med att jag saknar syrran som en tok just nu tänker jag på henne nu när jag äter lunch.