Helgen spenderades i Stockholm. Fredagskvällen spenderades på Hovet. Min julklapp av sambon. Det var vi och 8000 skrikande tjejer. Och så Chris. Kan typ tre av hans låtar och det är de som flitigts spelats på radion. Men vilken show! Killen kan sjunga vill jag lova. Han ser även mycket bra ut i sele och träningsoverall och hur många kan lyckas med den kombinationen?  Mycket dans, mycket sång, lite naket. Vad mer kan jag begära av en fredgaskväll?

 

Ja, jag vet att jag spelar Pokerface på varje discolektion. Men jag tycker den är grym. Själv blir jag peppad till tusen. Kan inte sitta still när jag hör den. Måste dansa! Denna version visar att ladyn faktisk kan sjunga. Hon låter inte riktigt äkta annars. Lite väl mixad röst och konstiga ljudeffekter. Synd att jag inte kan dansa disco till denna, men som ful-dans-låt fungerar den alldeles utmärkt!

Ingen här i livet vill väl vara arbetslös? Arbetssituationen ser olika ut för alla människor. En del strävar efter fina utbildningar för att kunna få fina jobb. En del jobbar på samma arbetsplats i 40 år och är nöjda med det. En del får inte det jobb de söker trots att de har precis den utbildning och erfarenhet som krävs. Alla är vi olika. Alla har vi olika behov. Olika löner. Olika mål här i livet. Idag ser arbetsmarknaden inte ut som den gjorde för tjugo år sedan. Bra eller dåligt? Bedöm ni.

Alla strävar inte efter att kunna sitta hemma och mygla till sig pengar. Stämpla och få diverse bidrag för att kunna sitta hemma och se reprisen av Days of our lives. En del vill jobba och tjäna sina pengar på rätt sätt. Är det inte meningen att de människor som kämpar ska få uppskattning? De som tar ett jobb de egentligen är för bra för, bara för att ha ett jobb att gå till? Ska inte staten finnas där när det blir kämpigt? I dagens läge växer inte jobben på träd. Folk ringer inte hem till dig och frågar om du vill ha en heltidstjänst. Du ska vara jävligt glad om du har ett jobb. Själv har jag två, bara för att kunna få det att gå runt. Rättvist eller ej. Jag blir bara så trött.

Pappa, jag hejar på dig och är stolt över dig oavsett vad som händer.

Måndag. Ny vecka på jobb 1. Kursstart för ny danstermin. Jobb från 9.30 till 20.30. Puh. Men det är så de ser ut, mina måndagar och jag fullkomligt älskar det. Det är en speciell känsla när det är första gången på ny danstermin. Nya elever, nya danser och ny musik. Alla mina grupper idag var jätteduktiga. De var glada, och kämpade verkligen hela tiden. Jag hade så galet kul på dansskolan idag även om mina byxor sprack under första lektionen. Jag skyller allt på den där spagaten, det har inget med julmat eller godis att göra.

Nu ska det lagas matlåda till jobbet imorgon. Min ekonomi pallar inte utelunch varje dag. Morotsbiffar och couscous står på schemat. Later folks! 

Detta är en av mitt kusinbarn Englas favoritlåtar. Själv blev jag kär i den redan första gången jag hörde den. Bra melodi, en text som handlar om frukt samt Mojjes ljuva stämma. Blir det mycket bättre än såhär?

... veckans att öva på : Beatboxa
Detta är ju sjukt. Men om vi nu alla börjar öva idag så möts vi i en duell på lördag.

Jag är numera en mästare i köket. Detta är tredje dagen (i rad dessutom) som jag lagar mat. Och det har typ aldrig hänt innan


Dagens middag: Köttfärsfyllda paprikor med grillade champinoner och fetaostsallad.
Lätt och supergott!

Tror att min kära sambo kommer smälla av när han om en stund kommer hem från jobbet. Jag har bytt lakan i sängen idag och passade på att göra det lite vårfint. Slog till med rosa örngott! Jag tycker det blev jättefint, frågan är bara vad killen min tycker. Men, eftersom det är jag som har städat är det väl inte mer än rätt att jag får välja färger?

Började tänka på min årskrönika i november. En tanke föddes att försöka skriva ihop något roligt. Lite annorlunda sådär. Brukar spana in andras bloggar för inspiration och det var då det slog mig. Jag skiter i att skriva en årskrönika. Alla andra gör det ju redan. Och alla andra skriver nästan om samma saker. Så jag la årskrönikan och allt skrivande åt sidan. Har bara suttit och smygskrivit på min bok som jag påbörjade under gymnasiet och som ännu inte är färdig. Tänk vad kul att få mina tankar publicerade. Men vem skriver jag för? Mig själv. Och inte för någon annan. Med andra ord, så får boken vila ännu ett par år.

Nyårslöfte har jag haft en gång i mitt liv. Godisförbud. I ett år. Om jag klarade det skulle jag få 1000:- av pappa och mamma. Blev jag godkänd? Givetvis. Ger jag mig fasiken på att klara något, är det oftast inga problem. Nu för tiden avger jag aldrig nyårslöften. Nu för tiden är det ingen som vill betala mig pengar för att jag ska klara de mest dumma saker. Brukar sätta upp mål och förhoppningar om det nya året istället. Och det brukar fungera bättre än saker jag inte får göra. Typ godislöftet eller nagelbitandet. Årets mål och förhoppningar? Det återstår att se...