Ja, vi lever
Vi är framme i Los Angeles nu. Klockan är tre på natten här och vi är båda helt utmattade efter körningen. Men vi mår bra och det är ju det ni framförallt vill veta.
KRAM
Undrade just varför det tog så lång tid innan vi hörde av er, men nu vet vi varför. det är så kul att läsa vad ni har för er.Väntar med spänning att höra om San Fransisco. Kram Anna o Louise
Du/ni gör oss oroliga emellanåt,man vet ju aldrig,men huvudsaken är ju att ni har kul.Jag har hämtat vectran idag,den är O.K nu.
Kram//Papi
Va´bra att ni lever! sitter här i regnet/hösten och läser er blogg! Njut medan ni kan för här är bara höst! Vi träffade Engla i helgen ( o hennes föräldrar också) hon är helt otrolig! Hon bara växer för varje dag som går. Och hon "pratar sönder en" hon är helt otrolig. Ni kommer att bli överaskade när ni kommer hem.
Alltid lika roligt läsa bloggen. Håller med Katarina, du är klart ett ämne för att skriva i nån tidning eller annat.
Hoppas ni får det det bra på västkusten och akta er för jordbävningar. Ni vet väl att ni ska ställa er i er en dörröppning om det börjar "svaja" .
Kramar från Morbror Anders o "moster" Anette
Ps glömde säga att vi vill också vara med på bröllopet, antingen det blir i Sverige eller Amerika.Bara vi vet var s vi hinner "köra" dit. Kramar fr A & A
Yo babe!
Chefen undrar om du skulle kunna jobba den 9:de? Kris!!!!!
Jag kan inte säga hur avundsjuk jag är på er. Gud, vilken resa ni gör. En annan har ju bara varit gift med en amerikan i 6 år till vilken nytta. Man har ju inte sett hälften av vad ni har sett. Fast jag har varit i Vegas, L.A., San Fran, Florida N.Y. Gran Can, Niagara & så ett par andra ställen fast det var när jag var 3 år med päronen, så lite kommer man väl ihåg men inte allt precis.
Miss Ya!
SARA
