Idag hade vi planerat in en utflykt. Vi skulle åka upp till ett utav bergen här i Palm Springs. I en form av skidlift skulle vi ta oss 2580 meter över havet. Vilken häftig grej tänkte jag och var verkligen sugen på att få uppleva utsikten och naturen högst uppe på berget. Vi kör upp till parkeringen och det är där det händer. Den där förbannade känslan som jag så väl känner igen nu. 
Paniken kommer sakta smygande och jag känner ett tryck över mitt bröst som gör det svårt att andas. Jag får ingen luft och känner mig instängd i min egna kropp. Det är en otäck känsla som jag sjävlklart inte kan kontrollera. Den kommer i situationer som innebär höjder, farter, saker som går runt runt eller i situationer där jag är hjälplös. När jag inte själv kan göra ett dugg åt situationen bara sitta och lägga mitt öde i någon annans händer. Exempelvis nöjesfält, vattenparker och flygplan. Detta innebär inte att jag inte tycker det är kul på exempelvis Liseberg, bara att jag inte väljer att åka allt. Jag tycker det är jättekul att bara vara med och sitta och titta. Det jobbigaste är när folk börjar pressa mig. "Kom igen, den här kan du väl åka", "Vågar du inte eller", "Den här fixar du lätt" och så vidare. Klart jag skulle fixa att göra vissa saker, det är jag helt övertygad om. Men känslan jag får på vägen upp till attraktionen får det att bildas en knut i min mage. Ni vet, den där känslan av ångest, då man gjort något fel. Det börjar svartna för mina ögon och jag känner att snart kommer jag spy. Jag har upplevt den så många gånger och jag har nu lärt mig att det inte är värt det. Visst, jag kanske missar vissa saker här i livet men jag mår åtminstonde bra. Ingen panik innan. Ingen panik efter. 

Tyvärr är vi ju bara två på denna resa, vilket har gjort att Carl får göra många saker själv. Som att åka vissa saker själv medans jag väntar nedanför. Det hade självklart varit lättare om vi varit ett gäng så han slapp göra allt själv (nu handlar det om vattenrutchsbanor, karuseller och dylikt, alltså inget jatteviktigt). Carl är väldigt förstående och skulle aldrig pressa mig att göra något som jag skulle må dåligt över. Nu har jag lärt mig hantera paniken men det är alltid lika obehagligt när jag känner att den är på gång. Och istället för att utsätta mig för detta avstår jag från vissa saker, som dagens färd upp till berget.

Utsikten från toppen var dock fantastisk, men detta ska givetvis Carl få berätta om!

I poolen trivs jag utmärkt!