Det börjar ju alltid så bra. Men så någonstans mellan att den vita gardinen byts mot en röd och stjärnorna ska hängas upp går något alltid så fel. Samma visa varje gång. Vi skiter i de här stjärnorna säger jag. Det kan vi ju inte, det är ju traditon säger du. Och så tjabbar vi lite. Men så på något magiskt sätt lugnar vi ner oss, samarbetar och tillslut så hänger stjärnorna på plats. Okej. Lite sneda är de, det måste du allt hålla med om. Men de sitter där.